Det är ett tag sen, men nu var det tydligen dax igen… 2004 gick jag den berömda väggen till mötes. Vi frontalkrockade inte, men jag fick mig en rejäl knuff. Så pass rejäl att jag har fått inse att jag inte kommer att bli den jag en gång var. Här kanske många av mina medmänniskor jublar i tysthet.. Jag har också fått inse att jag numera  periodvis drabbas av nedstämdhet som det så fint heter. Vadå nedstämdhet!? Herregud, det drabbar väl alla till och från! Var inte så märkvärdig, människa!! Ja å så är det ju , men problemet för mig är att det tyvärr lätt övergår i en depression… förmodligen för att jag inte tar det på allvar, alla blir ju nere, det är nog inte så allvarligt denna gång och de går nog över. Jo, tjena!

 

Tänk dig ett däck eller en ballong med pyspunka. Precis så är det. Kraften och lusten rinner liksom ur en så sakta, och under en så pass lång tid, att det knappt märks. Och helt plötsligt ligger man där en morgon och verkligen inte kan kliva upp. Tröttheten är så enorm att det känns som en fullkomlig omöjlighet att bara ta sig ut till köket. Nu har ju jag en karl som av nån underlig anledning envisas med att jobba borta, en unge som behöver komma till skolan i tid och en ponny som behöver mockas åt och det är nog tur. För trots allt har jag måst släpa mig ur sängen för att åtminstone sköta unge och djur. Men sen tar det stopp och jag återvänder till sängen.

Jorå.. jag veet att det behöver dammsugas och att ungen behöver rena kläder. Mat, någon..? Är det nåt som damen kan tänka sig att införskaffa..? Disken hoppar inte i och ur diskmaskinen av sig själv.. Ääähh! Jag lägger mig en stund istället. Sängen ser vääldigt skön ut! Visst är det hemskt hur man kan bli? Jag som, i mitt tycke, är en effektiv och organiserad människa mår extra dåligt av att bli så här apatisk… Det är inte riktigt jag, det här med att inte slutföra saker eller att slutföra saker i absolut sista minuten. Ändå dröjer jag alltid för länge med att söka hjälp, därför att jag enfaldigt nog tror att det ska gå över av sig själv. Lära av sina misstag.. är det nåt som verkar intressant..?

En sak har jag i alla fall lärt mig! Det är inte det att jag har för mycket att göra som försätter mig i dessa situationer. Det är snarare en känsla av att andra kontrollerar mitt liv som ställer till det. Som det t ex varit  de senaste åren som anställd. En arbetssituation som tidigare innehöll för få arbetsuppgifter och en ständig frustration över folk som inte gjorde det de skulle så att det till slut landade i mitt knä… Eller arbetsuppgifter som jag inte alls var förberedd på eller hade kunskap för, med resultatet att jag idiotförklarades av somliga… Inte blev det bättre av att jag för några år sedan hade kunder i mitt lilla företag som trodde att jag jobbade åt dem dygnet runt. Inte kul med sms kl halv fem på morgonen eller telefonsmtal mitt i släktmiddagar på storhelger. Eller meddelanden på fejjan sena fredagskvällar… Jag fick till slut panik så fort min telefon gav ifrån sig ett ljud…

Jaa, jag veet att det även här finns enkla lösningar enligt många. Det stavas arbetstelefon… Men i min värld är det krånligt med två telefoner och två nummer, och eftersom jag inte alltid sitter på kontoret på dagarna vill jag att mina kunder ska kunna få tag på mig för frågor, även om jag är i en hästhage. 

Nu har ja i alla fall (återigen) tagit tag i situationen. Förmodligen ca ett år för sent, men ändå. Ny medicin står på menyn. Förhoppningsvis går biverkningarna över efter de obligatoriska veckorna den här gången. Jag tror det… De är inte riktigt lika häftiga nu. Tidigare har jag provat på ständig trötthet, inte kul att tillbringa dagarna som en zombie, eller ett illamående som aldrig gick över…

Så snart så… är jag tebax på banan. Och då kanske mina blogginlägg återgår till sina forna form, med små lustiga anektoder ifrån vardagen. För det här var ju inte speciellt kul, det inser jag, men jag tror det var nödvändigt…