Tillbringade kvällen på Sorf i vanlig ordning. Dottern är sjuk så mamman fick ynnesten att låna guldklimpen ikväll. Alltid lika trevligt! Ja inte att dottern är sjuk då, förstås, utan att jag får låna ponnyn…

Hamnade, också i vanlig ordning, ute på ridbanan där Gugga hade lektion. Massor av barn på ponnysar i olika storlekar och med olika viljor. Åsså Buddy, ingen ponny men fortfarande en egen vilja. Ungarna var åxå i olika storlekar, vissa bara en tvärhand hög, och våra underbara fyrbenta vänner är slipade nog att snabbt utnyttja detta faktum!

När jag dök upp på ridbanan var de i full färd med att galoppera på fyrkantsspåret. Eller… trava går ju åxå bra, om ponnyn själv får bestämma… Åsså kan man ju ta några galoppsprång preciis när man rider förbi Gugga, för att sen snabbt gå ner i trav igen eller ännu hellre skritt. Nån tyckte till och med att det var mest trivsamt att stå i mitten och titta på.

Efter en stund av ivrigt skänklande och smackande var det dax att förändra övningen en smula. Det stog hoppning på schemat! På ena långsidan hade två hinder byggts upp, med att antal galoppsprång mellan. Till en början låg bommarna på marken, två vid varje hinder, och meningen var att de skulle börja med att trava över dessa bommar. Alla hästar hade sin teknik…

Lilla Vit hade under galopp-på-fyrkantsövningen mest kört Solvalla-trav, men nu när det var travbommar kom hon i full galopp och körde en studsserie! Tonka å Rasmus tog det första men vek sedan av och skippade den andra travserien… Donna vägrade springa om hon kom först och Kastanj stog i mitten och tittade på… Buddy parkerade sig bakom det sista ”hindret”, för nu var det dags att klia ena frambenet…med följd att en låååång kö bildades av väntande ungar på ponnysar. Buddy kliade vidare. Skööönt!

Till slut lades i alla fall bommarna upp till små krysshinder… spänningen var oliidlig.

Även här fanns det lite olika tekniker att ta till. Många körde trav mot hindret för att sen galoppera mot det andra, Donna å Lilla Vit körde galopp varvet runt. De två kommer liksom igång när det kommer till hinder. Rasmus ville fortfarande gärna springa bredvid och Kastanj då… ja han stog fortfarande i mitten… Han gillar ju liksom att studera andra som jobbar, den killen, så om ryttaren är minsta osäker tar han chansen att slöa, den spjuvern! Taskigt för honom då att undertecknad dök upp…

När det begav sig med den egna ungens ridning, lärde jag mig att ibland måste man tvinga en grinande unge att utmana sina rädslor. Vissa trösklar måste de ha hjälp att komma över. Så talar en sann ponnymorsa! Sagt å gjort. Jag sög tag i Kastanjs tyglar å sa till ryttarinnan att ta tag i manen. Hon såg skeptisk ut… Vi siktade in oss på hindret, Kastanj å jag mer, ungen mindre entusiastisk. Hörde jag en snyftning..? Pappan stog en bit bort å såg på… Åååhh, hoooppp!

Fatta känslan när jag, på väg mot nästa hinder, vänder mig om och i sadeln ser en unge med världens bredaste leende! Efter det fick jag springa ett antal varv och hoppa ett antal hinder, tillsammans med denna spjuver till ponny. Satan vilken dålig kondis jag har! Men när hoppningen var slut å de skulle trava så sprang det lilla åbäket av sig själv med en glad unge i sadeln. Då gör blodsmaken i munnen och yrseln av syrebrist ingenting!