2015-01-01…
Nu är det tio år sedan jag första gången drabbades av utmattningsdepression som det så fint heter.. Sen dess har det döpts om till utmattningssyndrom och nedstämdhet…
Nyårsafton 2004: Vi hade våra föräldrar på middag, och vid åttatiden fick jag magsjuka… trodde jag… det var sängen nästa och när jag vaknade runt tio hade gästerna gått. Det skulle jag med ha gjort om jag varit hos nån som blev dålig, är ju liksom ingen sjukdom man längtar efter om man säger så…
Jag kom knappt ur sängen på tre dar! Bara att ta mig till toaletten gjorde att jag flåsade som efter ett maraton. Förstod inte vad det var som hände förrän en vän sparkade iväg mig till läkare, eftersom hon av egen erfarenhet kände igen alla mina ”underliga” symptom. Hamnade hos en jourläkare som bara genom att kasta en blick på mig när jag klev in genom dörren, konstaterade att jag led av anorexi. Jaa, jag vet… jag var tunnare än tunnast, tror jag vägde 38 kg vid det tillfället, så jag klandrar henne inte…
Men jag har alltid med en dåres envishet stridit för att för att få folk att förstå att jag inte lider av ätstörningar. Jag tyckte själv att jag såg anskrämlig ut, men det är minst lika svårt att gå upp i vikt som att gå ner! Den här gången sa jag dock inte emot och det var nog min smala lycka… Hennes utlåtande resulterade i en remiss med rödflagg, som det kallades, till vuxenpsykiatrin, där jag skulle genomgå en utvärdering hos en psykolog. Här barkade det dock iväg till flummigare än flummigast. Hon ville jag skulle delta i en gruppterapi där man målade sig frisk från sina ätstörningar! VA? MÅLADE?? Nänä, nån jävla måtta på flummet får det väl va i alla fall!!
Det slutade med att jag slapp måla och fick en medicin som läkaren sa var bra, men som man gick upp i vikt av. Perfa! Den tar vi!
Och upp gick jag, i omgångar… till slut vägde jag 60kg. Inte så mycket kan ju gemene man tycka, men har man vägt 40-45 kg större delen av sitt vuxna liv så bli det en stor omställning… Samtidigt gick jag hos kurator regelbundet för att lära mig hantera min sjukdom. För en sjukdom är det, trots att det inte syns på mig i form av ett gipsat ben eller ett hopsytt sår! Jag har försökt vara öppen med min sjukdom, eftersom jag inte tycker att det är nåt att skämmas för. I min värld är det inte konstigare att bryta hjärnan än att bryta ett ben!
Under de senaste tio åren har jag i omgångar trillat tillbaks i mörkerträsket. Och i omgångar fått medicin som jag mått både si och så av. Har även besökt kuratorer som lämnat en hel del övrigt att önska… Tills nu!
Fick en medicin som enligt min nya, fantastiska kurator innehåller ”rent solsken”. För det är solsken jag lider brist på, enligt henne. Har nu läst på Fejjan att nån amerikan säger att psykofarmaka är farligare än farligast, men det skiter jag fullkomligt i. Jag har nämligen inte mått så här bra på många, många år, kanske aldrig! Min man påstår till och med att jag blivit ”normal”. Och dottern säger att hon inte träffat den här glada mamman förut! Tragiskt, eller hur..?
Så jag tar risken, och fortsätter med min medicin. För den känslan jag har nu… av tillförsikt och framtidstro. Lyckan och trivseln tillsammans med min familj och mina vänner. Självförtroendet i mitt arbetsliv och mitt nya liv som student. Den går inte riktigt att beskriva… Annat än att jag känner mig väldigt tacksam för det jag har! Och att jag ser fram emot ett år som jag känner kommer att bli fantastiskt! Töntigt va..?