Nu tänker jag en gång för alla sätta ner foten.. ordentligt!! Sen kommer detta ämne att vara utagerat vad familjen Lantz anbelangar!
Nu vill jag att ni lyssnar vääldigt noga på vad jag kommer att säga…
Nej! Vår ponny är inte halt! Capisci?
Linn har allt för många gånger blivit tillsagd av människor att kliva av sin ponny eftersom han är halt och lytt.. i bästa fall oren. Det kan väl i och för sig vara förståeligt… om det händer en gång per människa och då första gången de ser honom. Hon har till och med blivit tillsagd att hon förstör honom om hon fortsätter rida. Men det här har jag berättat förr… Vi får också väldigt ofta rådet att vi måste kolla upp honom. Det här har jag också sagt förr… Jag börjar låta som en trasig grammofonskiva.
Vi har tidigare inte ansett att vi på nåt sätt måste förklara eller försvara att vi inte åker i skytteltrafik till veterinär. Vi, Linns tränare och vår veterinär har vetat hur saker och ting ligger till, det tyckte vi borde räcka! Dessutom är ungen så duktig på att rida och hon känner sin ponny utan och innan. Hon märker redan i den uppvärmande skritten om nåt är annorlunda och då hanterar vi det. Vår ponny får regelbundet behandlingar av massör och kiropraktor, kompletterat med laser, akupunktur och vi har t o m ett akupressurtäcke som används flitigt.
Uppenbarligen räcker det inte utan nu behöver vi klargöra ett och annat!
Vi var fullt medvetna om Pirres gång när vi köpte honom. Alla som nån gång sett honom på en ridlektion var medveten om det. Var man inte det, då var man blind!Frambenen gick som på en symaskin och bakbenen kom nånstans tre meter bakom. Han var kort, kort, kort i steget. Ungen blev förälskad ändå, trots att hon knappt kunde sitta ner på honom. Just på grund av detta gjorde vi en klinikbesiktning på honom och han gicks igenom ordentligt. Vi var verkligen måna om att få veta om nåt var galet! Jag var också väldigt noga med att poängtera detta för veterinären och frågade specifikt om hans bakdel. Svaret jag fick var detta… Och det är detta som egentligen är mitt budskap:
”Den här ponnyn har det här rörelsemönstret. Det går förmodligen att förbättra det något, men det kommer aldrig att försvinna helt.” Eftersom detta inte var nåt som störde, irriterade eller gjorde ont på ponnyn, gick han igenom besiktningen. Och vi blev hästägare. Ungens lycka över detta har gång på gång grumlats av ”välmenande” och ”kunniga” människor som anser att de måste rycka ut för djurets bästa… Dressyrtävlingar var inte att tänka på. Linn var övertygad om att ALLA som kollade tyckte att hon inte hade där att göra med sin orena ponny. Hon kände sig som en djurplågare och då kan man ju naturligtvis inte rida.. Fokus är ju liksom lite felriktat om man säger…
Vi har som sagt försökt att inte bry oss om vad folk tycker, men nu får det vara nog! Efter sju sorger och åtta bedrövelser (och en underbar Patric Gullberg), lyckades vi till slut få ut unge och ponny på dressyrbanorna. Och som det gick! Fin ponny, lycklig unge, fina poäng och nöjda domare. De kom t o m hem med en rosett i somras! Lyckan var total. Dressyrlaget 2015 hägrade och skulle bli kul. Tills nu…
Efter ett antal ”välmenande” kommentarer är nu ungen redo att ge upp. Hon vill inte vara med i laget, inte rida programträningar eller tävlingar. Känslan av att åskådarna kommenterar hennes ponny och ridning är tillbaka! Faan också!
Så nu har mamman och pappan fått nog och vi vill en gång för alla klargöra för den kunniga och välmenande omgivningen att Pirre har ett rörelsemönster som inte är optimalt. Och det kan se värre ut när det är kallt och innan han har hunnit värma upp. Det syns också tydligare när han blir spänd och det blir han lätt när det händer saker och ting runt omkring honom, han är en kille som vill ha koll på sin omgivning. Vi tar varje förändring hos honom på största allvar och vi lyssnar noga på vad Linns tränare säger, eftersom de ser Pirre regelbundet och också kan märka minsta förändring hos honom. När nån av dem påtalar en orenhet eller en hälta, har Linn oftast redan känt att nåt är galet och då sitter hon av direkt.
Varken Håkan eller jag är hästmänniskor från början men man kommer långt med sunt förnuft och bra människor i sin omgivning. Ungen har stor koll på hur Pirre rids och tränas, hon är mycket noga med en jämn, men omväxlande träning. Hon skulle aldrig kunna låta ponnyn stå flera dar, för att sen delta i en tvådagars hoppträning på medelsvårnivå. Vi skulle heller inte låta henne göra det, för då skulle han gå sönder, men det förstår hon själv!
Som jag skrev i början så anser vi att det är slutdiskuterat i detta ämnet i och med att jag skriver detta. Känslan av att behöva gå ut så här officiellt och förklara och försvara är inte kul, det kan jag säga. Men nu är det gjort och nu lägger vi locket på!
Om nån mot förmodan skulle vilja lyfta på detta lock igen, så ta det med Håkan eller mig. Vi är vuxna och kan ta det på ett annat sätt. Linn är tretton år och älskar sin ponny. Då ska man inte behöva höra att man skadar sin kompis!