Vi födde ju aldrig nåt barn, Håcke och jag. Näe resglada som vi var i vår ungdom så for vi till Kina istället!
Skämt åsido…Det blev inget för oss, men eftersom vi i vår närhet haft flera människor som mer eller mindre hysteriskt genomgått den ena IVF-behandlingen efter den andra, visste vi att det inte var alla förunnat att ”skaffa” barn som många så lättvindigt säger… Jag var ju inte så ledsen, gillade ju inte barn jag e, kunde tänka mig att skaffa hund istället! Men Håcke sörjde, han ville ha barn och jag föll till föga. Vad gör man inte för den man älskar..? Vi beställde tid för en koll och fick en klok läkare. Det första han sa var: ”Nu vill jag att ni diskuterar framtiden utifall att ni får ett negativt besked. Jag vill inte att ni separerar bara för att ni ev inte kan få barn tillsammans.” Å det gjorde vi, en IVF-behandling på sin höjd, sen fick det bli adoption. Det finns så många barn i världen som behöver föräldrar så det kändes inte akut att sätta fler till världen. Å så blev det!
Jag kan ju bara säga att jag fattar inte de som går igenom detta om och om igen och dessutom betalar dyra pengar för det. Kan lugnt säga att det var det vidrigaste jag varit med om. Jag skulle äta medicin var fjärde timme, vilket innebar att ställa klockan för att gå upp mitt i natten… Sen skulle jag ta sprutor på mig själv i ”fettet” på magen.. Ni som kände mig för tretton år sedan vet att det fettet var obefintligt1 Jag höll på att svimma första gångerna, jag gillar inte nålar!! Själva utplockningen av äggen ska vi bara inte tala om, jag trodde jag skulle dö av smärta och när jag bad om smärtstillande fick jag ALVEDON! Sen när hjälper Alvedon mot smärta??
Och näe, vi fick aldrig nåt negativt besked, men inget positivt heller. Inget fel på nån av oss, men vi passar väl antagligen inte ihop. Kanske lika bra det. Tror inte att någon blivit lycklig av att Håcke och jag blandat våra gener till en liten illbatting!
Så vi for till Kina istället. Ja inte direkt, naturligtvis, Soc ville ju ha ett ord med i laget! Vi genomgick den obligatoriska utredningen, studiecirkeln (där jag råkade uttrycka min rädsla för att få ett fult barn och nästan blev lynchad!) och den pappersexercis som tillkommer. Vi knäppte kort på släkten och på oss och vårt hus. Vi genomgick läkarundersökningar som kostade extra bara för att det råkade stå adoption före… Och vi fick alla dokument stämplade. Kineserna gillar stämplar… Sen väntade vi…
Linn ”föddes” i personalrummet på Sorf! Där satt Anette Björck å jag när min telefon ringde… Ett Stockholmsnummer… Jag sa till Anette.. ”Du.. jag tror att jag får barn nu..”. Mycket riktigt En liten Lin Fu Rui. Vi bölade ikapp. Anette å jag! Vi hade ju dessutom haft vääldiga svårigheter att komma överens om namn, min man å jag.. Jag skrev en hel A4-sida med namnförslag och Håcke strök det ena efter det andra. De namn som passerade hans strikta censur var: Carl (det kommer faktiskt killar från Kina..), Hanna, Maja och Linn. Så det var ju ganska självklart att hon fick behålla hela sitt namn, med ett litet tillägg på Lin.
Fyra veckor senare bar det iväg till Kina!