Vi flyttade ju till Forsbacka för några år sedan, till ett underbart souterränghus med öppen planlösning. Kändes helt fantastiskt efter tjugo år i en en och enhalvplanare från femtiotalet. Missförstå mig rätt… jag älskade det huset i många år, men till slut blir det jobbigt att inte kunna köpa de möbler man vill ha. Minsta millimeter var viktig, vi t o m byggde byråer och garderober på plats för att det var så tajt! Så i smyg började jag kolla hemnet, jag ville ut på landet, såg framför mig hur vi hade katter, hästar och av nån underlig anledning… höns… Förstår inte riktigt varför eftersom jag är lite rädd för dem… De flaxar, kacklar och jag tror fan att de är lite anfallsbenägna! Min man gillade inte idén. Jag hittade lämpliga hus men han ratade de flesta, vi kom inte ens på visning eftersom maken ansåg att de låg för långt från stadsgränsen…De visningar vi kom på är lätträknade.. EN! I Östansjö. Med den lägsta lada/ladugård jag sett och ett boningshus med underlig planlösling och en toalett i original från sjuttiotalet, komplett med gult porslin och papperstapet i duschen! Fast jag gillade tvättstugan…Maken bestämde att man inte kan köpa ett hus för att man gillar tvättstugan! Och vi blev kvar på Öster. Vintern efter rasade taket in på ladan av all snö…
Jag gav upp drömmen om att bo på landet med djur… tills vidare… Men jag ville verkligen flytta från spindelcentralen. Jag var såå less på att dela hus med en massa kryp, stora som mindre hundar! I väntan på nästa objekt började jag planera för ett badrum på övervåningen.. Vi hade en liiten toa på övervåningen, med en liiten garderob bredvid. Hade under många år haft en plan på att slå upp väggen däremellan, knipa lite av krypvinden och då få ett vinkelformat badrum. Med plats för badkar, det var det viktigaste! Maken? Inte så road… Han insåg väl att mina ”vi” egentligen betydde ”Håkan”.
Nu är det ju så att jag brukar få som jag vill… det blir väl lugnast så, antar jag… Så jag fick mitt badrum, och det blev precis som jag sett det framför mig. Eftersom ytan, trots nertagna väggar, var i minsta laget var vi (läs jag…) ganska begränsad i val av inredning. Minimalt badkar, det minsta handfat jag sett och supersmalt badrumsskåp. Men färgen på mosaiken och väggarna var perfekt! Jag älskade verkligen detta badrum, som jag längtat efter i femton år! Fyra månader senare flyttade vi därifrån….
För jag lyckades ju till slut få med mannen i mitt liv på en till visning, antagligen för att huset låg precis utanför stadsgränsen… Men jag ljuger om jag säger att han var exhalterad! Det var nog mest för husfridens skull han hängde på… Men vi blev båda förälskade direkt och när vi kom in i hallen kände vi att vi kommit hem. Ska inte här gå igenom hur det kändes att på ca fyra veckor sälja ett hus, köpa ett annat, packa ner 20 år i kartonger för att den 23 dec invänta flyttbilens ankomst. Allt detta medans maken höll sig på behörigt avstånd.. Han sa att han jobbade men jag tror han ljög… Kan bara säga att det är inget jag tänker göra om!
Vi har under dessa år smårustat lite, fixat köket och tvättstugan och börjat fundera på en bastu… Sen har vi ju badrummet uppe som är i stort behov av rust, men det har fått vänta… tills nu… Sist vi fixade badrum fick jag bestämma ifred.. nu.? Not so much! Den allvetande dottern har ju gått å blivit tonåring, med allt vad det innebär.. Många åsikter blir det… Jag vill ha en matta, hon vill ha en annan. Jag vill ha ett litet badkar, hon vill ha ett stort. Jag tänkte ju gå segrande ur denna strid men jag tror jag har funnit min överman…. Hon lindar ju lixom pappan runt lilla fingret…
Jag hittade dem tisslandes vid datorn en kväll… ”Vad har du för personnummer mamma?” Lyckligt ovetandes avslöjade jag den rikshemligheten och några klick senare visade det sig att jag köpt ett badkar… Det kom idag… Ett trekantigt… stort. Med belysning och bubbelmekanism…
Sa jag att jag funnit min överman?