Ja, så då for vi till Kina. Vi fick ett datum och en tid när vi skulle befinna oss på Beijing Capital International Airport, och som tur var hade vi en resebyrå som fixade allt åt oss. Vi hade ju fullt upp med inhandling av kläder och packning. Fram tills nu hade vi ju inte ens vetat om vare sig kön eller storlek på ungskrället! Vi fick ju dessutom vänta en hel helg på att få bilder på henne. Å vilka bilder sen… argare unge har man väl sällan skådat.. Fast jag förstår henne. De hade satt på henne nån täckjacks-overall och tryckt ner henne i en fruktkorg!?! Ja Herregud!

Vi flög med SAS till Paris för att med Air France flyga till Peking. Kan inte säga att jag minns särskilt mycket med den resan. Hade väl en hel del annat i tankarna… Vi hämtades på flygplatsen och  transporterades till hotellet i Peking. Vi anlände en tisdag och skulle tillbringa några dagar i Peking innan vi på lördagen skulle ta inrikesflyget till provinsen för att träffa våra barn. För så var det… Vi var ett helt gäng som skulle umgås under denna tid i Kina. Lite Sällskapsresan-känsla infann sig, men jag tror vi fick vänner för livet. Under dessa dar i Peking bussades vi runt till allehanda sevärdheter; Sommarpalatset, Himmelska Fridens Torg och Den förbjudna Staden avhandlades. Muren besökte vi på lördagen, på väg till flygplatsen. Kan väl lugnt medge att fokuset inte direkt låg på muren utan på det som komma skulle när vi kom till provinsen Hubei, med dess huvudstad Wuhan.

Den dan vi skulle träffa våra döttrar fraktades vi i den obligatoriska bussen till myndighetens kontor, en byggnad i marmor, med trappor och rum i flera våningar. Vår busschaufför påminde förresten en aning om Lasse Kongo, The Chinese Version….
Anyhow.. Så kom de då, barnen, med deras nannys.. Och vips hade jag fått en skrikande unge i famnen… Och som hon skrek! Och skrek… Och skrek…  sa jag att lokalerna hade marmorgolv..? Det ekade ju en hel del med andra ord.. Hon tystnade en stund i bussen på vägen till hotellet… Hon somnade väl av ren utmattning antar jag. När hon vaknade i mina famn, tittade hon på mig… och började skrika igen…

Jaa, så där fortsatte det.. den enda gång hon var tyst, var när hon satt hon sin pappa. Vilket medförde att han knappt fick vila på fyra dar… Och maten hann alltid kallna innan han fick äta. Det dög absolut INTE att sitta med mamma medans pappa åt… Hon satt hos pappa, hon sov med pappa, hon badade med pappa… Det enda mamman till nöds fick göra var att byta bajsblöjor! Va!?! En morgon när Håkan vaknade och skulle kliva upp la jag mig bredvid ungskrället för att hon inte skulle ramla i golv. Myysigt, tyckte jarå! Ungen vaknade… sträckte på sig… vände sig om med ett litet leende… och fick syn på mig… Vad händer..??? Uuuaaaäääääähhhh! But of course… Skrek så in i helvete! Håcke kom rusandes och trodde jag nöp na.. Suck!

Den första varma måltid Håcke fick som nybliven pappa var en Mc Donalds-meny. När ungen somnade i bärselen på Håkan flyttade vi över henne till mig, så att han kunde springa iväg å köpa mat… Hon vaknade till slut… missnöjd över hela ansiktet, men hon höll åtminstone tyst… Vi kom till slut till nån form av konsensus, dottern å jag… Hon tolererade mig till en viss gräns, och jag fann mig i det…

När vi kommit hem till Sverige var Håkan hemma de obligatoriska tio dagarna, sen började han jobba… Dottern å jag umgicks under dagarna och det gick hyfsat… tills pappan kom hem. Då dög inte mamman längre. Hon skrek så hon överröstade gräsklipparen! Och jag funderade på va faan jag gett mig in på..

I ungefär ett halvår höll vi på så här, innan ungeskrället till slut insåg att det inte fanns nåt sätt att slippa mig, men när hon väl gjorde det, så var det med besked. Helt plötsligt dög INGEN annan än mamman. Tänk hur det kan va!? Sen har hon i alla nya kontakter gjort på exakt samma sätt.. Hon tar liksom in en människa i taget, och helst då killarna först. Pappa, farfar, kusiner och tremänningar. Brudarna får alltid vänta till sist.. De hade nån teori om det i Kina.. De överlämnade alltid barnen till mamman, men oftast tydde sig barnen till pappan. Kanske blir lite traumatiskt med den första famn de hamnar i… Vad vet jag?!

Det var skönt i alla fall under några år… när hon såg mig utan att skrika… nu är hon ju tonåring och risken är väl att hon återigen börjar skrika när hon ser mig…