Som sagt… den första oktober skrev jag på köpekontraktet… mitt emellan veterinärbesöken kan väl vara värt att nämna och redan där borde vi ha förstått att denna ponny skulle utsätta oss för prövning efter prövning. Mest för att han kan tror jag…
Joråsåatt. Efter att ha bott på ridskolan i ett år utan en enda krämpa lyckades skrället få kolik dan innan vi skulle köpa honom… Vi gjorde som vi brukar.. vi vandrade och gick, men till slut ringdes i alla fall veterinären in som kom och medicinerade och skrället piggade på sig… den dan… morronen efter var det samma sak igen och veterinären ringdes in.. igen! Medans vi väntade skrev vi kontrakt, Gugga och jag. Har alltid gillat att leva farligt. Ha!! Minns hur vi satt, dotra och jag, på en sten i rasthagen på Sorf och tittade på den nya familjemedlemmen som till slut fått gå ut i hagen för friskt luft på farbror Doktorns ordination… Han sneglade lixom på oss i ögonvrån hela tiden, hade typ stenkoll på varenda rörelse vi gjorde… Little did we know about the future… Så här i efterhand är jag övertygad om att han testade oss. Hur gärna ville vi egentligen ha honom..? Och, ja.. testerna fortsätter, kan man väl säga…
En sak som slog mig när Pirre för första gången kom till ridskolan var hans svans. Han har svart svans, med vita strån längst upp vid svansroten. Precis som en annan egensinnig ridskolehäst hade. Minns ni Akka? Det var ett riktigt sto! Henne var jag livrädd för och det visst hon att utnyttja. När jag hade stalltjänst tog jag av henne grimman genom mathålet! Men jag fick hjälp av en redigan hästkarl att lära mig hantera henne och efter det hade vi inga problem i vår samvaro, Akka och jag. Anyhow… Denna Akka hade precis lämnat jordelivet när Piraten dök upp på Sorf och det första jag tänkte när jag såg svansen var att ”Nu jäklar är hon tillbaks, Akka har reinkarnerats!” Joråsåatt… jag skulle bara vetat…
Första månaderna efter denna första incident rullade på bra, ponnyn höll sig frisk och kry, det hoppades och skuttades och mystes. Så gott det nu går att mysa med en ponny som slår med sina framben, är livrädd om sitt huvud, och då främst det vänstra örat, och tokskriker om fel människa klappar honom på fel sätt. Vilken människa och vilket sätt som är fel varierar från dag till dag. Det är mycket som varierar från dag till dag, förresten. Denna ponny har värre humörsvängningar än mamman vid PMS!
Efter en tid ansåg skrället att smekmånaden var slut och han satte in det tunga artilleriet. Nybörjare som vi var i hästägeriet lyssnade vi på alla råd som gavs… Och för er som varit i branschen ett tag vet hur det går. KATASTROF! Varför? Jorå… aaalla vet ju bäst hur saker och ting ska vara. Ridvärlden är fylld av förståsigpåare! Det skulle bytas bett, foder, sadlar, tränare. Ponnyn var halt och lytt och i stort sett färdig för slakt. Ungen kunde inte rida…Det slutade med att ponnyn inte hoppade en bom över huvud taget och det fanns bara en sak att göra. Back to basics.
På med en sadel som ungen trivdes i, in med ett vanligt tredelat i käften på ponnyn och en enda tränare i respektive gren. Åsså harvades det på igen, och se det gillade han, det lilla monstret!
Och nu så här tre år senare kan vi med facit i hand säga att det inte riktigt blev som vi planerat. Tanken var ju en maxad c-ponnyvalack, en hoppehäst som var snäll i hantering, lugn vid uteritter och kanske även lite dressyrtävlad. Vad fick vi?? Jorå det blev en valack, men pga relativ sen kastrering dröjer sig ett lätt hingstbeteende kvar.. Suck! Han har dessutom huvud som ett sto. Dubbelsuck!! Hoppar som faan… när han vill… Trippelsuck!!! Inte speciellt maxad, 136,5 cm över havet… Galen vid uteritter och älskar att skrämmas. Gångarter har han inga alls!
Men en sak är säker. När man lär känna detta monster går det inte att mostå den charm som han besitter. Har aldrig träffat på en sån personlighet, vare sig i djur- eller människovärlden! Och ungen älskar sin ponny. Å mamman med!