Dottern for till Hudik för sju år sen och införskaffade en katt, en sköldpaddsfärgad historia med mycket egna åsikter. Hon fick namnet Selma. Dottern jonglerar med denna katt på alla möjliga och omöjliga sätt, utan nån större fara för livhanken, maken hyser stoor respekt för damen i fråga och håller sig på säkert avstånd. Mig fräser hon åt så fort hon kommer åt, men jag bryr mig inte så mycket, utan tycker att det är ganska kul att retas med den lilla kattan! Har t ex tränat henne till att kunna jobba som poliskatt. När jag håller fram armen mot henne sitter hon som en huggorm i armen på mig. Precis som en riktig polishund! Ja herregud, hon är för rolig. Gäller bara att ha en tjock tröja när vi leker den leken 🙂
Så gick ju flyttlasset till Forsbacka för några år sen… Vi blev då upplysta av Forsbackas största kattavelsstation att ”ska man bo på landet måste man ha minst två katter!” Och som av en händelse hade de nyss fått en ny kull… Så maken, han beställde en röd! Jisses! En till med en massa åsikter… det vet man väl hur rödhåriga är… Men hur det var hamnade den röda nån annanstans och kvar blev… Gösta… En liten, ful svart-vit sak. Sist ut och fruktansvärt liten…. Den absolut sista skulle det visa sig, för efter denna kull lyckades ägarna äntligen att hinna med att kastrera kattan som haft som livsuppgift att bekatta världen.. eller i alla fall Forsbacka. Moder Svea…
Gösta flyttade in till nyår och döptes snabbt om av dottern till Uffe. ”Han såg ju inte ut som en Gösta!” Är benägen att hålla med… Uffe såg verkligen ut som en Uffe… Men namnet funkade inte riktigt när vi skulle utöva inkallning. Hör inte katter bokstaven F..? Dottern tänkte till och det nya namnet blev Nils. Så nu hade vi en Selma och Nils Lantz. Makens farbror med samma namn är måttligt road…
Dessa katter håller oss sysselsatta… och numera åxå lätt ekonomiskt lidande…
De är tränade att komma hem på kvällarna. (Tänk vad man kan lära katter med lite godis!) Vi bor ju vid en trettiväg, men av nån anledning så har vägmärkena en annan betydelse här i Forsbacka än i övriga delar av världen… Jag tror att trettio på två skyltar vid vägkanten betyder att man ska lägga ihop siffrorna för att på så vis få fram en rekommenderad minsta hastighet att hålla… men jag är inte säker…. Jag tror även att man på nåt vis ska höja hastigeten i relation till att det blir mörkare på kvällen… men som sagt… jag är inte säker…
Anyhow, vägen och hastigheten på den gör att mamman vill ha sina kissar hemma på nätterna. Och de kommer hem, allt som oftast.. tre gånger har de blivit sena. Fyra, om vi ska räkna Selmas övernattning hos grannen när vi bodde i stan…Jag ska berätta om de tre första nån gång… Den fjärde inträffade igår kväll.
Kl sju ropade vi första gången och då funkar kattan så här… antingen så svarar hon och vill följa med hem. Då kastar hon sig omkull och vill bli hemburen…Eller så bestämmer hon att hon ska gå tio meter bakom. Då stannar vi och ser oss för innan vi passerar fartsträckan. (Hon har blivit duktig på det sen hon slogs med en SAAB.) Eller åxå ligger hon tyst som en mus och trycker i gräset och vi får gå hem tomhänta. Men då kommer hon hem inom en halvtimme. Det ska lixom markeras att hon vill bestämma fälv! Igår ropade vi i tre timmar utan ett livstecken från kattskrället. Familjen Lantz grannar måtte tro att vi är tokiga, jaa inte de allra närmaste då… de har vant sig. Men de andra… Där går vi och ropar på Selma i tid och otid, smygandes efter husknutar och tomtgränser….Näe, min man är ingen peeping tom, vad ni än har hört!
Till slut fick vi ju ge upp och försöka sova. Dottern skulle ju på hopptävling så en tidig morron väntade… Kan säga att hela familjen blir lika oroliga när rutinerna rubbas, men mamman hon blir nästan illamående av oro… Är det ett mammasyndrom..? Dottern började höra i syne och rusade upp med jämna mellanrum för hon trodde Selma satt på bron å jamade…. Det äär jobbigt! Men så! Halv tolv rusade dottern upp och slet upp dörrn. Mamman hade precis slumrat till… ”Maaammmaa! Selma är hemma!!” Klarvaken.nu! Vips är hela familjen uppe, mitt i natten. Klappandes och pussandes på skitkattan som behagat vara ute sent, överlyckliga för att hon är hemma hel och någorlunda ren! Kan ni förstå hur man blir..? Så idag fick hon utegångsförbud.
Nisse då? Han har ju växt upp till en ståtlig och vacker kille! Det kunde man inte tro när han föddes! När man vill ha hem honom så går man ut på bron och visslar. Då kommer han rusandes i full galopp, sladdandes in i hallen. Ibland går det så fort att han missar trappstegen på bron! Varför är de så mycket enklare att hantera killar..?
