Följande skrev jag i söndags, men jag la inte ut det då. Tänkte vänta några dar. Så i måndags åkte vi till Bollnäs på årets första terrängträning. Ungen hade lääängtat. Ponnyn med. Han var gladare och vildare än på länge och bockade en hel del. Ungen bara skrattade. De var på banken och hoppade och i ett språng ner från banken, över en stock, fick de ett jättesprång, ungen tappade balansen och hamnade på halsen. I nästa sekund far hon av framåt och ramlar före ponnyn, som trampar henne på huvudet…. Mamman såg inte det och det var väl tur… Hjälmen sprack, ungen klagade över ont i huvet, nacken och ryggen. Så… det blev blåljus ner till Gävle för röntgen och genomgång. Tack och lov hittade de inget på henne så vid tio var vi hemma i Söderhamn igen. Ponnyn..? Han fick sova i Bollnäs över natten. Vi ska åka och hämta honom nu… (tisdag)
Så skulle då dotra äntligen få rida ut på nya familjemedlemmen. Med Gugga då naturligtvis. Vad skulle vi göra utan henne?! Ungen var spänd av förväntan, det här var ju en av anledningarna till att hon ville ha en ponny, uteritter!! Men, vi visste vid köpet att han inte var lätt att hantera utomhus… heller…
Tyvärr finns det alltid tröttsamma människor som är klantiga i sina uttalanden… (Vad det beror på kan man bara spekulera i.) Så åxå denna gång. Strax innan avfärd är det någon i stallet som utbrister: ”Ska du rida ut på Piraten? Okej…” Och där blev ungen osäker på sin förmåga… Och som den Pirat han är läser han av henne direkt och på skogsvägen ovanför ridskolan bockar han av henne… i skritt! Tack och lov så blir hon inte rädd och allt går bra! Gugga är blixtsnabb i sin reaktion och kommer av sin häst på tre röda för att hjälpa Linn. Ponnyn då? Jamen han står väl lugnt å snällt kvar och glor på dem som en annan ko… (Inget ont om kor, jag älskar ju dem som bekant)
En tid senare görs ett nytt försök. Denna gång följer även mamman med. På kon i sitt liv. Vi rider upp bakom Hällåsen, ungen ligger först, vi galopperar och har det allmänt mysigt. Inga problem med vare sig fart eller form. Så kommer vi då fram till ett ställe där det blir sankt och vi tvingas vända… Kan meddela att det faller inte piratponnyn i smaken… I skritt (naturligtvis..) bockar han av ungen, som snabbt sitter upp igen bara för att direkt åka i backen… Då tar orken liksom slut för henne.. Vi bestämmer oss för att byta häst, min kossa är ju det snällaste som går i päls!
Galenpannaponnyn startar direkt med en bockserie av sällan skådat slag. Tack och lov har jag begåvats med långa ben och har inga större problem att klämma mig kvar. Så vi styr kosan hemåt, jag på bucking bronco, Linn och Gugga strax bakom.. Tills jag hör Linn med lätt skakig stämma… ” Mamma, jag är lite rädd..” Känslan när jag vänder mig om och ser min annars så timida ko komma travandes på snedden och nästan på stället bakom oss. Inspirerad av Piratponnyn, no doubt! Innan jag ens hunnit reagera har Gugga suttit av, kopplat Kärran och bestämt sig för att leda dottern hem. Jag och pirre bockar vidare… tills jag tröttnar och kliver av.
Så här fortsätter livet med Pirre. Många, långa skrittpromenader blir det, antingen med mamman i sadeln eller gåendes bredvid med ungen i sadeln. Ibland provas det en liten galopp på åkrarna borta vid E4an. (Med bondens tillåtelse, naturligtvis…) Många gånger misströstas det och mamman förbannar sig för att ha köpt en gräslig ponny som ungen inte kan rida ut på… Men vi stretar vidare.
Ungen börjar växa i sin ponny. Får längre ben, lär sig känna att en bockning är på väg och sitter allt oftare kvar när han börjar. Hon söker till Ponnyakuten för att få hjälp och får komma på casting i Täby. Vi lastar på en Pirat i Söderhamn, men vem vi lastar ur i Täby funderar vi fortfarande på… En välartad, väluppfostrad ponny av sällan skådat slag. Castingen är utomhus, i blåsväder, på en enorm uteridbana. Alla kriterier uppfyllda för att problemet ska visa sig… Men ponnyskrutten har redan bestömt sig, han inte vill vara med i TV, och uppför sig exemplariskt hela den dan. Han skrattade hela vägen hem till Söderhamn! Dessutom tror teamet bakom programmet att Linn har stora möjligheter att fixa detta själv, med den backup hon faktiskt har i form av tränare och (någorlunda) hästvana föräldrar… Ingen av dessa människotyper verkade vara överrepresenterade på castingen…
Någon tipsar om terrängträningar som anordnas av ridklubben i en grannkommun. Ungen är sugen, mamman… återigen, not so much. Nu lägger sig pappan i åxå. ”Klart ungen ska prova, det är ju uteritt under ordnade former!” Jaha… nu gaddar de ihop sig också! Men det blir ju så då…
Terrängcoahen, Kattis, har efteråt berättat att hon, den där första gången, aldrig trodde det skulle gå vägen… Jag förstår henne… Har aldrig sett en så galen ponny! Han bockade i stort sett hela träningen. Men Linn satt kvar, hela träningen, så den matchen vann hon! Och ponnyn tog ut sig så till den milda grad den där kvällen i Bollnäs. Han orkade nästan inte gå in i transporten efteråt och sov förmodligen som en stock den natten! Men det gav resultat!! Nästa gång var han betydligt lugnare, bara nåt enstaka språng och tredje gången.. nada! De kunde t o m galoppera i grupp tillsammans med de andra deltagarna utan att han exploderade.
Så numera rider hon ut utan mamman bredvid. Än så länge bara skritt med kompisar, mycket beroende på det dåliga utbudet av ridvägar runt stallet. Många, stora vägar… Men det travas och galopperas en hel del med Gugga och Lollo. Och mamman är nästan aldrig orolig, för ungen har ju lärt sig hantera sin galenpanna till ponny, så gott det nu går med ponnysar över huvud taget.