Dottern skulle få en ponny! En c-ponny. En maxad sådan som hon inte skulle växa ur i första taget. (Liten kines som hon är..) Så var det sagt… Det var åxå sagt att det skulle vara en valack. Absolut inte ett sto som man ska hålla på att fjäska för hela tiden för att komma nån vart! Det var min fasta övertygelse. Följande citat är klockrent:
”En valack säger man till att göra något, en hingst ber man och till ett sto skickar man in två skriftliga ansökningar och frågar om hon skulle kunna tänka sig att göra detta…” // Kyra Kyrklund 

Och jaa, jag gillar ju att säga till…Fråga maken….

Så en sommar för några år sedan tillbringade jag all min fritid (och eventuellt nån liiiten del av min arbetstid..) på Hästnet. Efter en tid visste jag allt om de c-ponnysar som fanns till salu. Ålder, storlek, härstamning, lynne, prestationer, pris och eventuellt åxå skostorlek…

Det provreds och till och med provtränades och provtävlades. Men det var alltid nåt som inte var bra… Ungen gillade inte hästen, den var för dyr i förhållande till utbildning osv. Vi hittade till slut en i Malmö och en i Umeå… Jag vet… inte nästgårds precis, men vad gör man inte för ungen?

Den i Malmö verkade perfekt i annonsen, men på hoppefilmerna verkade ryttaren få driva väldigt. Det såg lite jobbigt ut… Jag ringde och frågade och fick den konstigaste försäljaren på tråden. Jag ska inte upprepa orden här, men jag kan ju säga så mycket att jag förstår varför den ponnyn legat ute läääänge till försäljning. Glad att jag inte hunnit boka flygbiljetter till mig, ungen och coachen…

Den i Umeå var som det stog i annonsen ”ingen nybörjarponny, och pigg i hoppningen”… Eehh.. jaha.. men min lillskrutta då..? Kan det vara lämpligt..? Dessa två omdömen var för övrigt väldigt vanliga i de annonser jag läste den sommaren. Frågan som genast formulerade sig i mammans huvud var naturligtvis… ”Vågar jag sätta upp vår dyrgrip att provrida nåt dyligt..?”

Då föddes den briljanta idén… Provrida en galning på hemmaplan för att se vad dottern klarar av! Sagt å gjort. Pratade med Gugga på Sorf. De hade ju en Pirat på ridskolan som gjorde skäl för sitt namn… Ungen hade aldrig ridit honom, han hade lite dåligt rykte och lyckades då och då få av sin ryttare, eller skrämma ut folk ur boxen… Jaa, en markarbetslektion beställdes och ungen var förväntansfull, mamman.. not so much.

Lektionen skulle hållas utomhus, det var i slutet av augusti. Halvvägs ut till ridbanan upptäcker förvirrade mamman att hon glömt väskan i stallet och tvingas vända. Väl ute i stallet springer jag ihop med en gammal klasskompis, hovslagar-Lars, och börjar prata gamla minnen…. Till slut lyckas jag ändå ta mig ut och i samma ögonblick jag sticker ut huvet genom dörren hör jag hur hopptränar-Gugga i falsett ropar åt Linn:”Nu tror jag vi tar och travar lite…”. De som känner Gugga vet att hon sällan använder falsett som tonläge på sina träningar, så jag förstår att nåt hänt… Ungen? Ja, hon bara skrattar!

Det visar sig att The Pirate kört ett  av sina paradnummer: bockningsprång, medelst hopp och skutt… Ungen satt kvar, därav anledningen till det breda smajlet. Resten av träningen förlöpte utan trassel.. tror jag… Jag kan inte säga att jag minns, faktiskt. Förträngning tror jag det kallas.

Ungen klev av, med det lyckligaste ansiktsuttryck jag nånsin sett på henne och deklarerade: ”Den här ponnyn vill jag ha mamma!”Jaa, vad säger man..? Hur kan man motstå nåt dylikt? Hon fick ha honom på foder en månad för jag ville veta att vi klarade av att hantera denna mycket speciella ponny.

Den första oktober skrev jag på köpekontraktet…