Som vanligt befinner jag mig i stallet när maken meddelar per telefon att han tänker sova borta inatt! Jaha… var det så här det skulle sluta ändå..? Efter en helt fantastiskt hoppträning på sportkon i mitt liv kändes det som ett magplask… Jaja, jag fick ju sluta mitt liv som gift ganska lycklig ändå… Men hade han inte kunnat ta det öga mot öga..?

I nästa andetag meddelar han att han lagat mat och det är bara för mor och dotter att värma när de kommer hem… Eehh, jaha det var ju snällt av honom… sista måltiden eller.? Sen blir det köpemat för hela slanten, eller..? Mystiken tätnar!

Det visar sig  att Gurkan, som inhandlade en bastu på båtmässan och som de monterade för nån helg sen, är solokvist ute i Humlan. Nu tänker de ha en killar-kan-kväll, med bastu, nätläggning och öldrickning. Antar jag… Ja, jag är bara glad att jag slipper närvara.

”Jag kommer hem imorrn bitti”, meddelar maken. ”Jag tänker fixa mackor till morrondagens dressyrtävling och följa med.” Oj, tänker jag, nu tror den stackarn att dottern ska tävla i morron… Poor thing, han har ju inte så stor koll på vårt intensiva schema… ”Eehh, du det är jag som tävlar imorrn”, säger jag lite försiktigt. ”Linn tävlar inte förrän på söndag…”

Förstår ni känslan när karln säger, ”Jag vet, jag vill följa med och se.”? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Linn och jag är lyckligt lottade med den mannen! ♡

Hoppas att de har det trevligt i skärgårn med sina nät och sin bastu! Dottern å jag tillbringar kvällen ätandes grillat kött, stekt potatis och sallad framför Sex and the city.