Japp! Det är där jag har tillbringat den senaste veckan… En vidrig tillvaro, men jag var en av dem som hade tur… jag kunde gå därifrån genom den dörren som ledde tillbaks till livet.

Gud så högtravande det där blev då! Men det är faktiskt så det känns..

Förra tisdagen var jag på mammografi… inget underligt med det.. det klämdes å kändes å slets å drogs i det lilla som finns på den övre halvan av min kropp… Precis som vanligt med andra ord. Å sen shoppade jag lite.. Kul att komma till en annan stad under en veckodag när det finns lite affärer öppna. I vanliga fall besöker vi ju mest grannkommunerna på helger… ibland tidigt som faan, innan nånting öppnat… ibland senare när allting stängt. Å alltid med en ponny i släptåg. För att inte tala om den ovillige shopparen jag är gift med… Inte så lättshoppat då…

Hade i alla fall en ganska trevlig kvalitetstid med mig.

Men i samma ögonblick som dörren till mottagningen slår igen bakom en så har, i alla fall jag, glömt bort varför jag är i Bollnäs. Jag menar… det händer ju inte mig… Eller hur? Detta trots att jag i min närhet faktiskt har människor som drabbats, med både lyckliga och olyckliga slut… Jag är åxå av den sanna övertygelsen att det alltid är de mest snälla och underbaraste människorna som dör först. Jag fick ytterligare ett bevis för detta nu när en underbar människa, liten till ytan, men stor i hjärtat försvann härom veckan. Så.. jag har aldrig känt mig särskilt orolig, eftersom jag allt som oftast får höra att jag är vass, barsk, elak och jag vet inte allt. Å ja.. jag säger det själv emellanåt.. bäst å mota Olle (Döden) i grind.

Det brukar ju dröja några veckor innan svaret kommer… ni vet det där svaret som säger att allt är normalt, men att man bör fortsätta att klämma å känna själv å söka vård DIREKT man känner nåt ovanligt. Den här gången tog det tre dar! Å inte ens då fattade jag att nåt var galet… Närå.. Puckot här, hon tänkte ”men jäklar va snabba de var den här gången… eller det kanske är fakturan.. jaja betalt ska de ha direkt!”

Det går inte att göra en säker bedömning… Vi behöver ta fler bilder… Typ så stod det i brevet. Inte ”bilderna är kassa, vi behöver ta nya”… Näe… de var inte säkra… de behövde se mer… Jag var välkommen till Gävle kommande torsdag.

Kul å få ett sånt brev en fredag.. I en vecka skulle jag alltså vänta…

Som tur är skulle ungen på konfirmationsläger så henne slapp jag ljuga för… För ljuga det skulle jag ha fått göra, hon känner sin mor utan å innan… Maken var som tur var hemma i helgen och kunde parera mina humörsvängningar…  som alla gick ut på att eftersom jag skulle dö så var det ingen idé att planera nånting.. å så måste jag ju städa… å så måste jag ju lära maken betala räkningar… å så måste jag ju… För jag skulle ju dö… Jag fattar att detta kan verka stötande för de som är nära drabbad av denna jävlighet, men det är så det känns! Fortfarande, än idag så likställer jag cancer med döden. Detta trots att jag vet att dödligheten minskat. Och trots att jag pratade med kvinnor i min närhet som jag vet fått ungefär samma brev och fått lugnande kommentarer. Och trots att jag har en underbar kusin som arbetat inom området och som också lugnade mig med en rad fakta om både det ena och andra…

Det var helgen det… Tror maken var glad när han fick åka till lugnet i Varberg igen på måndagen… Men då infann sig nästa fas… Also known as ”stirra-in-i-väggen-fasen”… Helt plötsligt märkte jag att jag mitt i en mening eller en tanke bara liksom försvann upp i det blå och glömde vad jag precis höll på med.. Jobbigt! Speciellt som jag satt med en affärsplan på minst 15 sidor som skulle in på fredag…

Och inte blev det bättre när jag skulle till mitt älskade måndagsnöje, min sångkväll! Helt plötsligt mindes jag inte en textrad! Melodierna var som bortblåsta! Hur skulle det här gå? Kunde ju bli väldigt pinsamt!

Jag hade ju bestämt mig för att jag inget skulle säga till nån… Förutom de drabbade jag frågat och de två-tre personer som jag ville skulle veta. Medlidande kan vi vara utan, det finns de som har det mycket värre än jag. Trots att jag nu skulle dö… Jag bestämde mig för att berätta för mina sångfåglar. Because what says in the group, stays in the group! Å vilket underbart stöd de var och jag upptäckte att jag inte var ensam! Flera av mina sångare hade redan varit där! De hade åxå tidigare dött…

Men sen kom tisdagen… och onsdagen… och helt plötsligt var det jättejobbigt! Glad att jag och katterna hade huset för oss själva. Jag stoppade helt sonika in bilen i garaget, låste dörren, svarade inte i telefonen och låtsades att jag inte var hemma. Bytte bort stalltjänsten på tisdagen och låg hemma i soffan med katten å drack vin.. alldeles för mycket vin…

Men idag var det dags… idag drogs det, å slets det och klämdes det igen… Men bara i det vänstra… det var tydligen det som var trasigt… Sen fick jag gå in i ett annat rum och gråtandes vänta på läkaren… Tog kanske fem minuter, men kändes som ett årtionde! Den ångesten som man arbetar upp under den tiden…

Sen kom han då… LÄKAREN! Och sa att vi ska väl ta en titt på ditt högra bröst… HÖGRA?? Eeeh… Men.. sa jag  hon mammograferade ju det vänstra… Det här känns ju stabilt… Efter att ha konsulterat sina teckningar (japp, han hade ritat en prick på en ritning som skulle föreställa mina bröst) Men innan det var färdigt hade han grundligt ultraljudat BÅDA och bara hittat ofarliga pryttlar i dem.. ”Vätskefyllda cystor! Det får man ha!” Thank God! Nu grät jag igen… men av helt andra orsaker.

Så nu sitter jag här… och bearbetar veckans upplevelser genom denna text… Å känner mig som en urvriden disktrasa… I natt ska jag sova ikapp alla timmar som jag tappat den senaste veckan. Å i morgon är det en ny härlig dag som jag ska tillbringa sjungandes i Styvje med mina fantastiska arbetskamrater på fyra ben!

En sak vet jag i alla fall… Jag har inte tillbringat veckan med att ångra en massa saker jag gjort… eller saker jag inte gjort… Å jag har upptäckt vilka underbara, varma människor som jag har omkring mig. Människor som faktiskt gillar MIG. Jag behöver inte förställa mig och bara den tanken gör att jag börjar tjuta igen.

Puss!