Har bakdag idag, dottern fyller ju år i dagarna…. Och Sorf har sitt årliga ponnymeeting i helgen. Två event som gör att bagaren i mig vaknar till liv. För att sen återigen falla i träda…

I vanliga fall när jag bakar har jag en bulldeg, fem småkaksdegar och en par långpannekakor på gång samtidigt. Minst! Idag provas en ny variant: ett bak åt gången. Inte börja med en ny sort förrän den förra är klar. Detta gör ju att det blir en del väntetid… gräddning och så tar ju tid, menar jag. Kan säga att det är skitjobbigt! Det kryper i kroppen på mig av att bara göra en sak i taget… Sjukt? Javisst, men that’s me!

Jag är liksom lite allt eller inget här i livet. Jag har inga problem att göra ingenting, men då ska det vara ingenting. Kan utan dåligt samvete ligga i sängen å glo på gamla avsnitt av CSI (Alla tre versionerna…) en hel dag, kanske sova lite till… eller spela spel på mobilen. Fråga maken… han är inget fan av mina slappardagar…

När jag väl bestämmer mig för att överge sängvärmen och utföra nåt så går jag också all in… Ska jag baka så bakar jag för kung och fosterland, en miljard sorter känns det som…. Samtidigt som jag tvättar och kanske också hinner med att bokföra nåt åt nån kund… Suck!

Så idag bestämde jag mig för att göra baket lite halvhjärtat… Jaa, det är ju så det känns i min sjuka hjärna, stressen är så påtaglig att jag är lätt illamående… Det om nåt är väl ett tecken på att denna träning behövs, antar jag. Faast… nu sitter jag ju här och bloggar… Är det att göra ingenting..? Å kanske att jag kan gå ner och stoppa i en maskin tvätt ändå..? Jag borde deklarera åt en av mina föreningar…

NEJ!!

Skärpning Helena! Nu ska vi göra som vi bestämt! Ställ genast ifrån dig datorn och sätt dig i soffan medans bulldegen jäser. Jaha…

Hej dårå….