Har funderat ett tag på att lägga ner mina sociala medier. FB å Instagram… (Instas storhet har gått mig förbi, fattar inte riktigt vitsen..) Tar alltför mycket tid och energi, lixom… Jag var ju länge vän i klubben våga-vägra-Facebook, men insåg till slut att jag som egen-företagare och väldigt aktiv hästmänniska missade en massa. Typ bra information om träningar, andra kuligheter och kanske en och annan presumtiv kund till bokföringsbyrån.

Så jag gick med. Å det var fantastisk  bra! Jag kunde hålla koll på saker som dottern kanske ville vara med på… eller begagnade hästpryttlar eller ridkläder, framför allt till ungen som växte ur allt på typ en kvart. Jag var till slut medlem i vad som känns som en miljard grupper. Dels för infon, men åxå för att kunna nå ut med de aktiviteter vi anordnade i Sorf. Det plingade heela tiden i min telefon… Så jag stängde av aviseringarna, men gick inte ur…

Jag hittade en massa gamla klasskamrater, jobbarkompisar från förr, vänner som flyttat från stan å släkt på annan ort. Fabulous! 🙂 Jättelätt att återuppta kontakten igen å kul å se hur alla har det.

Skapade en sida för mitt företag med info om tjänster å priser. Väldigt bra och det gav en hel del.

Jag gjorde min profil offentlig, dels för att gamla kompisar skulle hitta mig, men också för att bli hittad av nya kunder. Blev vän med mina existerande kunder för att lätt kunna bli nådd. Jag hade ju inga riktiga kontorstider på min firma. Det slutade med att jag aldrig var ledig. Jag har skrivit om det förr så jag tänker inte ta det igen, men det gick inte i längden…

Sist jag kollade hade jag typ 600 vänner på Fejjan. 600!! Var kom de ifrån?? Vilka är de? Å känner jag dem?
De är klart jag inte gör, men jag hade ju bestämt att Fejjan var en plats för kuligheter och nya möten så jag accepterade allt som rörde sig bara för att jag kunde. Det var fantastiskt kul!

Men nu känns det som om jag inte behöver detta längre.

Jag behöver inte ha en massa infokanaler utåt, eftersom jag sällan engagerar mig i träningar och tävlingar. Inte heller inåt eftersom ungen numera själv håller koll i de träningsgrupper som vi är medlem i. (Ja, några grupper har jag behållit..) Jag behöver inte vara fejjanvän med alla som hänger på Sorf, eftersom jag inte längre är kontaktperson för nåt. Jag behöver inte heller jaga kunder till firman, den kan fortsättningsvis vara min hobby, eftersom min provanställning nu övergått i en tillsvidaretjänst. Så tanken for för mig… Ska jag kliva av..?

Men nää.. då tappar jag ju det där som kan vara bra.. Long lost friends… släkt på annan ort… mina IRL-vänner som jag hänger med och som jag planerar semestrar och annat skoj med… Det där vill jag ju behålla!

Så då får vi tänka i andra banor… Jag börjar rensa istället… Så jag gick ur typ femti grupper. Jag behöver inte vara med i alla ridklubbars grupper… eller se vad som köps å säljs å tiggs å skänks i vare sig Söderhamn, Hälsingland eller Gävleborg. Med eller utan regler…

Jag gjorde alla mina inställningar privata. Numera kan bara min vänner hitta mig eller se va jag gör… En bra början. Jag har haft samma telefonnummer i hundra år och det finns på hitta.se, människor kan fortfarande nå mig om de vill mig nåt.

Jag rensade bort en massa människor som jag egentligen inte vet vem de är… gamla kompisar till Linn… deras föräldrar…folk från ridvärlden som inte hejar när vi ses på tävlingar (de känner förmodligen inte igen mig och vi har bara blivit vänner för att vi hänger i samma värld)… ridskoleelever med föräldrar som jag numera aldrig ser… å kom ner till 400… Fortfarande 400!! st kvar!?! Rensar lite till… nu är jag nere på 370… De e skitsvårt å dra gränsen… De här får nog värkas fram under en kommande period…

Jag har stor släkt å många vänner sen förr som jag vill följa… en hel del roliga fd arbetskamrater som jag inte vill tappa… Sorfare och annat härligt hästfolk…Mina nuvarande fantastiska jobbarkompisar… Mina älskade sångmänniskor… Å framför allt de som jag betraktar som mina riktiga IRL-vänner! För de är jag tillgänglig dygnet runt!

Nu betyder inte det här att jag ogillar, hatar eller ens tittar lite snett på dem jag tar bort. Absolut inte! Många är fantastiska personer, men som jag egentligen inte har nån kontakt med numera. Vi kommenterar eller gillar sällan eller aldrig det som den andra lägger ut. Varför vet jag egentligen inte… det bara blir så… Men de gemensamma beröringspunkterna försvinner när livet förändras å vi går åt lite olika håll. Inget att bli upprörd över, That’s Life!

Jag har åxå senaste året blivit allt mer upprörd över hur människor delar å gillar diverse inlägg från random rasist- och/eller hatsiter, utan att ens fundera på att stanna upp och tänka till innan de använder musen.. Så en hel del av gallringen har gjort sig själv… Sen tycker jag att det är lite jobbigt att se hur separerade människor hänger ut varann i tid och otid utan den minsta lilla tanke på gemensamma barn… MIN känsla! De gör som de vill, men jag scrollar snabbt förbi. Samma sak när X och Y blir osams… Det har blivit en ful ovana att ta till Fejjan för att avreagera sig om ditten och datten. Inga namn nämns naturligtvis, men för de allra flesta är det glasklart vem som åsyftas. Här kan jag heller inte ta ifrån människor deras upplevelser. Det har ingen rätt att göra, men hur löste man problem och missförstånd innan Fejjan? öUppstod inte dessa situationer då?

Men det är väl så att alla dessa kramizar, durå gumman, fining på nåt sätt blir lite plåster på såren för den som känner sig nere. Å fine, do it if you like it, men jag tycker det räcker med den här bekräftelsehysterin. Å därför backar jag… ut från det allmänna rummet. Det kan ju hända att jag bestämmer mig för att kliva tillbaks in igen, men det blir inte förrän människor i allmänhet lärt sig att det är inte ens fel att två träter och slutar döma helt blint. Det finns dessutom MINST två sidor av varje händelse, ibland fler….