Gillar att ta ton ja. Trots att jag under större delen av mitt liv fått indikationer från min omgivning på att tonerna inte alltid är så rena… Jag har som så många gånger förr valt att ignorera dessa indikationer. Omgivningen har dessutom varit mer eller mindre finkänslig i sina omdömen.
 

Min man säger sällan nåt, men höjer gärna bilstereon när jag förskönar radiokanalernas musikutbud. Detta har jag löst genom att själv alltid ockupera förarplatsen (jag skyller på åksjuka) och placera honom i baksätet, utom räckhåll för alla volymknappar. Andra är mindre subtila… Hade tidigare en kollega som sjöng i kör, vilket jag tyckte verkade kul. Så jag frågade hur man gjorde om man ville börja i en kör. (Var lite rädd för att provsjungning skulle krävas…) Varpå kollegan snabbt svarade: ”Jaa, först och främst så måste man ju kunna sjunga!” AJ! Den sved!
 

Fanns då inget annat att göra än att köpa karaokeutrustning. Och som så många gånger förr gick jag all in…  Maskin, mickar, en hel hög med skivor innehållande allt från Frankie Boy till Madonna och även singstar till Playstation med tillhörande attiraljer införskaffades och kopplades in på TV:n med surroundljud. Klart det ska höras! Dotra å jag sjöng under veckorna när maken jobbade borta. Kul hade vi! (Ska erkännas att jag sjöng en del utan dotran åxå…)
 

Allt eftersom tiden gick kände jag ändå att tiden var mogen att utvidga sångarskaran. Fick jag inte va med i en kör så fick jag väl skaffa en egen. Sagt å gjort. Jag bjöd in en skara sorgliga individer i min bekantskapskrets, individer som jag visste skulle dyka upp om jag bara lockade med lite mat och massor av dryck. Å som vi sjöng! Å tävlade i singstar. Kuligast var nog skicka micken. En slags lagtävling där spelet talar om vem som ska sjunga nästa rad. Ivrigast i den grenen var nog hon som enbart kommit för att sitta i ett hörn, dricka vin och skratta åt oss andra. Vinnarskallen kickade in! Att inga tänder rök när mickarna hysteriskt kastades mellan lagmedlemmarna är ett under.
 

Men det där med körer gnagde fortfarande i hjärnan… å inte blev det bättre av att svägerskan började sjunga i gospelkör… Till slut tog jag mod till mig och frågade dotterns cello-lärare om det inte fanns nåt köraktigt via musikskolan. Å men tänk att det fanns det. Kören som från början hette Vi-som-inte-kan-sjunga-kören. Men det vore väl nåt det! Det hördes ju bara på namnet! (Fast nu hette den nån annat förstås… nåt underligt på latin…) När jag träffade körledaren för att luska lite tyckte hon att jag skulle komma på en övning för att kolla in läget, men att jag borde veta att medelåldern i kören var ganska hög… Eeeh… okeej…. Feg som jag är lurade jag med mig två fd kollegor att gömma mig bakom… De är båda tjugo år äldre än mig, men vi sänkte nog medelåldern rejält bara genom att kliva över tröskeln! 
 

Men kan ni förstå va kul de var?! Vi sjöng allt mellan himmel och jord, visor, schlagers, storband och sextiotal. Här kan man snacka adrenalinkick! Å när vi en kväll gjort ett framträdande på Folkan, kunde jag nästan inte somna efteråt. Jag var hög som ett hus!! Allt kunde varit kanon, om det inte var för två saker….
 

Ett – Körövningen var på tisdagar, den dag i veckan dottern rider och vi har stallet. Stressade som en galning för att hinna mellan stall-kör-och stall igen… mindre kul, men hanterbart.
 

Två – kören hade helt plötsligt fått ytterligare en ledare. En person som visserligen var väldigt duktig på att sjunga, läsa noter och även besatt andra musikaliska färdigheter. Och hela tiden åxå kände en stark vilja att sjunga ut om detta. Förslagen på låtval, tonarter, stämmor haglade i stort sett hela tiden under övningarna. Den ordinarie körledaren parerade så gott det gick… Och jag bet mig håårt i tungan för att knipa käft… så med andra ord gaanska hanterbart.
 

En termin stog jag ut… den berömda droppen blev när ytterligare sångare anslöt sig till kören där flera av dem också aspirerade på rollen som körledare. Till slut hörde jag knappt vad vi skulle sjunga mellan alla tonartshöjningar och egon… Jag gav upp och slutade. Började rida på tisdagar istället. Lugnare så… Men jag saknar sjungandet och det energi som det gav…. Jag saknar inte så mycket uppträdandet och jag saknar definitivt inte  alla körledarna som alla visste bäst….
 

Träffade en annan körmedlem efter en tid… Den ordinarie körledaren hade av nån outgrundlig anledning slutat…
 

Joråsåatt…. I rest my case… och fortsätter sjunga till husbehov…