Har ju under många år varit ensamstående med barn under veckorna ja. Så helt plötsligt i höstas meddelade maken att han skulle flytta hem… Hujedamig, tänkte jag och undrade i mitt stilla sinne om vi skulle överleva julen. Min man och jag är ju inte direkt vana att umgås så intensivt under längre perioder.
De först åren tillsammans jobbade vi så olika tider att vi i stort sett bara träffades på tisdagar och söndagar. Kanske är det anledningen till att vi faktiskt fortfarande är gifta…? Det höll emellertid på att gå åt skogen när jag fick jobb på Ericsson. Helt plötsligt skulle vi åka till och från jobbet tillsammans… i samma bil… Vi bodde på Öster och varje morgon var vi osams innan vi hunnit ut på Södra Hamngatan… Som tur var brukade det gå över till lunch.
Så kom ju arbetslösheten till Söderhamn och maken började veckopendla. Efter mycket gråt och tandagnisslan (mest från mig då) hittade vi till slut ett sätt att leva som funkade för vår lilla familj. Men detta innebar ju också att varje gång det var dags för längre ledigheter höll vi på att ta ihjäl varann. Ovana som vi var att umgås annat än över telefon eller max tre dar i sträck. Så ni kan ju förstå min oro när beskedet kom…
Men det gick ju över förväntan!
I vanliga fall, speciellt sen jag började plugga, så förfaller hela huset under veckorna. Framåt torsdag får jag ta hit en grävare som röjer, framför allt på diskbänken och i hallen, för att maken inte ska få ett psykbryt när han kliver in genom dörren på torsdag kväll. Mitt liv består av att plugga, bokföra, hämta och lämna unge på skola och stall… Det är uteritter hit och träningar dit… Ofta blir det köpemat för det går fortast, och tar minst tid från min skola… Känns ofta som om jag bor i bilen!
Så flyttade han hem då… Kon som man saknar när båset är tomt… Å tänk va livet blev bra… För helt plötsligt fanns det nån mer som kunde skjutsa och hämta, och vara med på träningar av allehanda slag… Å jag fick plötsligt tid till att laga mat, handla och tvätta! Helt jävla otroligt! Vi var lika chockade allihop och en kompis frågade om Håkan var hemma och gav mig hemlagad mat eftersom jag gått upp i vikt! (5 kg by the way…) Å inte blev vi osams heller… trots att han snarkar som ett helt sågverk om nätterna… Får nog tacka min nya medicin lite där faktiskt… Familjen påstår ju att jag nästan är som andra människor nu för tiden…
Anyhow…
I måndags flyttade han i alla fall hemifrån igen… Han packade lilla husvagnen och drog iväg…. Han påstår att han jobbar i Askersund, men va vet jag..? Och som av en händelse ramlade jag snabbt tillbaka i de gamla rutinerna… Till dotterns stora besvikelse.. Det började ju ganska bra… Rester från helgen på måndagen, hemlagad kyckling med curry i tisdags.. Sen gick det snabbt utför. Trädgårdsbaren lagade mat på onsdagen…
Och igår kom maken hem… till en febrig fru som tillsammans med katterna sov på soffan… Ingen grävare hade blivit beställd så hallen och diskbänken såg ut som ett slagfält… Och ingen mat på spisen… Stackarn…
Tänk va fort det går att ramla tillbaks i gamla vanor… Nu ska vi bara försöka stå ut med varandra (eller rättare sagt han ska stå ut med mig..) tills i sommar för då firar vi silverbröllop. Fattar ni? 25 år! Helt jävla otroligt!
Maken förtjänar Nobels Fredspris!