Snart har vi avverkat två månader som hästägare. Det är spännande vill jag lova…

Jag har insett att jag köpt en grinig gammal gubbe, men jag är ju gift med Håkan så ingen större skillnad… (Nu kommer hatmejlen…)

Lucas och till slut även Chester var åxå två griniga gamla gubbar. Undrar vad det är som drar med dom..? Jag kollar med Håcke… (Ännu mer hatmejl)

Alwin och jag går iaf från klarhet till klarhet… om ni frågar mig iaf.. Inte helt säker på vad han känner än, men vi gör framsteg! Täcke av, täcke på funkar ypperligt, borstning.. inga problem, duschspiltan funkar okej, spraya pälsgläns i svansen, nemas problemas. Men den största vinsten är ändå att det numera går att sadla honom, lös i boxen utan grimma, utan att han anfaller och ska äta upp mig. Då har jag ändå en sadelgjord som är en decimeter kortare än den han hade på ridskolan. (Han är så jävla fet just nu så gjorden blir perfekt när han är fit for fight)

Uppsittningar inte heller några problem längre. Han går ju fortfarande på nån lektion emellanåt och hart hört att han brukar börja med att tjura, växa fast och stampa med ena framhoven. Jag har dock varit förskonad från detta.. Jag väljer att tro att det beror på att han tycker extra mycket om mig.

Igår red jag honom i alla gångarter utan att det gjorde ont. Det var en vinst, dock höll jag på att åka i backen igen i galoppen.. men eftersom jag spänt nya sadelgjorden så lyckades jag tack och lov klamra mig kvar. Tror inte min svanskota fixat en till markkänning..

I lördags följde jag med ungdomarna på en skrittur på Västra Berget. Naturligtvis skulle de ut i djupsnön å plumsa! Jävla ungar! Det var nog de värsta jag genomlidit. När snön är djup vet man aldrig hur många meter frambenen ska sjunka å om man överhuvudtaget ska klara av att sitta kvar! När vi väl kom fram till vägen och fast mark ville de fortsätta ner mot stan. I falsett skrek jag att jag vill rida hem till stallet nu! Å så blev det…

Jag tackade min lyckliga stjärna att jag överlevde…