Ibland kör man bara fast… Det gjorde vi .. med vår unge och hennes ponny… Hon hade orimliga krav på både sig och Pirre. Frustrationen var stor när allt inte funkade klockrent direkt hon satt upp… Och när hon blir frustrerad, då passar han på att jävlas. Och så är den onda cirkeln igång! Det är då man som ponnyförälder nästan bryter ihop… Tills det dyker upp nån som är lite utöver det vanliga… Vi har hittat en sån människa, å vi har inte för avsikt att släppa henne!

Jag läste ett inlägg på Fejjan… En ponnymamma av den bästa sorten hade upplevt något magiskt. Hon visste inte riktigt vad som hände, men hon såg ett resultat som hon nästan inte vågat drömma om! Nånting hände med hennes unge å ponny… mitt framför ögonen på henne… En unge med skyhöga krav på sig själv och en ponny som inte är så lätt alla gånger… Känns det igen..?? Jag dog nästan av nyfikenhet!

Så jag ringde upp och formligen dränkte den stackars ponnymamman med frågor… Vem var det? Vad hände? Vad kostade det? Är det på riktigt? Törs vi prova?

För så är det ju… Det här var en person som sysslar med healing, djurkommunikation, problemlösning och privatlektioner… Å det ska man ju som vuxen, intelligent människa förhålla sig skeptisk till… Åtminstone den första delen… För inte kan man väl prata med djur..?? Å healing.. vad är det för trams..?

Men har man en unge som vill så mycket med sin ridning att det knyter sig så är man öppen för allt som kan hjälpa… I alla fall är jag det… min man är mer skeptisk till sin läggning men han låter mig hållas… Ren självbevarelsedrift antar jag…

Jag kontaktade i alla fall denna varelse… för det är precis vad hon är… en underbar varelse som kör sitt race, oavsett vad andra tänker och tycker. Å hon kom instormade i våra liv, med sitt rosa hår och sina glittrande ögon. Min man såg lätt chockad ut…
Jaa, nu var det ju inte så att hon sprang in i ridhuset och kastade sig över oss, det var inte så jag menade… Men när jag tänker tillbaks så är det ändå den känslan jag får att hon bara genom att kliva in genom dörren tog oss med storm! Och hon tillbringade flera timmar med ungen och ponnyn… i ridhuset, med ungen både uppsutten och avsutten, i stallet, i duschspiltan och i boxen… Mamman och pappan höll sig på behörigt avstånd och hörde alltså ingenting av vad som avhandlades…

Såg gjorde vi däremot… och det vi såg gjorde oss förbryllade och kan nästan inte beskrivas med ord… Men efter ett tag var det som om ungen och ponnyn ”satt ihop”. Jag vet fan inte hur jag annars ska beskriva det… Jag har aldrig sett på maken och jag vet inte vad som hände…. Men magiskt var det! Maken var nog fortfarande lite skeptisk… Jag menar det kunde ju vara en tillfällighet… Ungen kanske hade en bra dag!

Men Linn var nöjd och jag såg en skillnad i hennes mående. Nu är det inte så att allt helt plötsligt blev rosenrött och perfekt efter en lektion.. Nänä… Det har tagit en hel del tid av träning… på häst, bredvid häst, i hantering, men det har sakta men säkert gett resultat.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad de gör när de träffas men huvudsaken är att det funkar! Ungen har en större säkerhet i hanteringen av sin ponny, mamman har fått order att backa av i hanteringen (å det gör hon så gärna) och till och med den skeptiske pappan har kapitulerat! Så nu har vi lagt ner det här med att förstå vad som sker… Vi är bara väldigt nöjda med resultatet…

Och för er som fortfarande tvivlar… Fortsätt med det ni om det funkar för er. Det Sol-Therese gör funkar för oss så vi fortsätter med det!

Puss!