Går ju i skolan jarå… och i svenskan skulle vi läsa en valfri svensk roman och skriva fem läsloggar om den. Jag tillbringade en halv termin med att välja bok… Lite typiskt mig då… Gäller att det blir perfekt! För som ni vet är ju livet alltid perfekt… dah!

Första valet var Stieg Larsson första bok i millenniumtrilogin. Har alla tre, har läst dem förr och gillade dem. Men vart faan hade jag lagt den? Tillbringade ytterligare några veckor med att leta bokhelvetet. Till slut gav jag upp… Hittade en gammal Stieg Trenter som jag inte läst på… tjaa.. 20 år… Määh! (Varför stavar båda två Stigarna sina namn lika konstigt?? Betyder det att om ett barn stavar sitt namn sådär så blir han författare..?)

Anyhow.. Jag dissade Trenter med innan det var färdigt. Jaha, ner i källarn å leta ny bok och hittade en helt oläst Camilla Läckberg. Med viss ångest fick det bli den… 

Ångesten över bokvalet grundar sig bl a i en djup aversion mot Läckbergs böckers huvudfigurer… Självupptagna Erica Falck och hennes mes till man Patrik Hedström. Redan när jag tar i boken känner jag att jag börjar koka inombords. Och lika arg blir jag på mig själv för att jag fortsätter läsa skiten! 

Från början gillade jag böckerna, och huvudpersonerna, men allt eftersom serien gått vidare har Erica utvecklats till nån slags jag-vet bättre-än-alla-andra-inklusive-polisen-hur-brott-ska-lösas-bitch och maken låter henne hållas. ”Hon-är-ju-så-bra-på-research-min-fru..” Präktigt värre.. Precis som Polis-Patrik…

Aaarrrggghhh!!

I den här boken lyckas frun i huset dessutom få med sig några polisanställda i nån slags sammansvärjning där man ska utbyta information om polisarbetet bakom ryggen på Präktige Patrik. My God! Jag läser vidare och ber till de högre makterna att han ska bli fly förbannad när det uppdagas, men… nej… Jovars, han blir arg.. i typ tre sekunder, sen går det över för ”Hon-är-ju-så-bra-på-research-min-fru..”. Dubbelaaarrrgghhh!

Å polischefen Mellbergs utveckling ska vi bara inte prata om… Han har alltid varit en stor skit, dryg, uppblåst, lat, okänslig, intolerant, sa jag dryg? Listan kan göras lååång. Men berättelser behöver väl en sån typ, som man kan vara förbannad på utan dåligt samvete. Vad har nu hänt med honom..? Jorå, han är fortfarande dryg, uppblåst, lat, okänslig, intolerant, sa jag dryg? Men han är inte längre en stor skit! Numera framställs han som lite imbecill och Patrik får hela tiden agera den store hjälten som egentligen är den som chefar på stationen. Blir lite (mycket) barnbok över det hela…

Men nu så, är jag klar med den och jag har givit mig själv samma löfte som jag alltid ger mig själv när jag läst ut en Läckberg-bok. Aaaldrig mer! Inte eeen till! Och jag vet att jag kommer att bryta det löftet, precis som jag gjort alla andra gånger… För när nästa bok släpps kommer jag att köpa den, eller önska mig den i julklapp eller så… Självplågare?? Jag?? Näää!