Jag var ju en aaning rädd för spindlar en gång i tiden ja… Eller kanske mer än en aning… Det började som en vanlig kusrädsla men med lite hjälp och stöd från en oförstående omgivning hade det snart eskalerat till en rejäl fobi. Tänk på det när ni driver med folks rädslor, people! Määh! Se där, en moralkaka! Anyhow… Det är ju kul att skrämma andra människor! Fattar du inte skämt, eller? Ja, det är ungefär det bemötande jag fått under hela mitt spindelrädda liv.
När jag jobbade på Systembolaget, brukade vi få information om anmälda arbetsskador inom företaget. Fatta min fasa när jag läste om den anställde som blivit biten av en spindel som hoppade ut ur en Tequila-kartong! Vilket ledde till att en av mina ootrooligt humoristiska arbetskamrater genast tog med en enorm gummispindel och placerade den i en av ölbackarna i butiken. Vem tror ni det var som lyfte bort den tomma backen ovanpå och hittade spindeln i backen under..? Ni får en gissning.. Right. Moi! Vi får ju vara glada att den tomma ölbacken som jag, vrålandes i panik, slängde tvärs över lokalen, inte träffade nån i huvet… Har nog aldrig varit så tyst på Boa…Själv sprang jag gråtandes in på toa och låste in mig… Undrar just om den killen fortsatte att ”skämta” med folk..?
Det finns alltför många av dessa historier, med skämtsamma dårfinkar som tycker att hysteriska fruntimmer är en av livets höjdpunkter. Såna som, när firmafesten ska hållas hos en spindelägare, måste tjata sig till att få hålla ett av odjuren. Och trots löftet att göra det när undertecknad inte är i rummet känner en obeveklig lust att snabbt leta reda på fobikern och slänga fram besten mot mig innan nån hinner stoppa honom. Som nån jävla unge i trotsåldern lixom! Vuxna karln! Ja den firmafesten slutade för min del hyperventrilerandes i en jävla trappuppgång på Tallvägen. Spindelägaren mådde nästan lika dåligt som jag över händelsen. Inget ont om honom!
Vi köpte hus… på Öster… gammal sank sjöbotten… Vi hade inte bott där länge förrän jag sprang ihop med ett monster i källaren. Min man sa tröstande: ”Det finns bara en av den storleken, du behöver inte oroa dig!” Efter ett par veckor dök det upp två till! Jag ringde Anticimex! Snubben som kom gick ner i källaren, tittade, kliade sig i huvet och fick gå ut och hämta en bok för att se rasen! Ja, jag skriver ras, för de var stora som chiuauor! Han hade heller inte sett den kalibern… Och på den vägen blev det. Anticimex kom och sprutade vår och höst. Och livet blev lite lättare… tills en av de jävlarna förirrade sig upp i vardagsrummet! Och jag var ensam hemma…
Jag har ju aldrig vågat konfrontera dessa bestar, de kan ju göra nån form av undanmanöver och hoppa upp på mig! Och förmodligen skulle jag dö av skräck då… (Näe, de finns ingen logik i fobier…) Så jag tog en telefonkatalog, av den tjocka modellen (där tappade jag nog bort en del yngre läsare…), och slängde i huvet på den. Och för att vara på den säkra sidan staplade jag soffans dynor ovanpå. Sen satte jag mig och stirrade på bygget tills min man kom hem.
Vardagen för en fobiker blir ju lite smått begränsad… Jag såg en spindel i hallonhäcken, jamen då slutar vi plocka hallon. Sitta i gräs gick inte, det är ju där de bor! Tegelväggar, träpanelväggar.. inte kan jag luta mig mot såna! Altanen… näe jag såg en där förra sommarn… Jag har till och med öppnat dörren på en bil och klivit ur i farten därför att det satt en spindel på Håckes axel! Det var tur att det knappt var styrfart och det var på gräs… Men herregud, ni hör väl! Fullkomligt vansinnigt!!
Vi åkte med kompisar till Färsjön å badade. Kompisarna hade barn. Jag gillade inte barn heller, men de ungarna var helt ok. Annat var det med de andra satungarna på badplatsen… Speciellt en… Han hade fångat en vattenspindel i en yoghurt-burk. Vattenspindeln är stor.. burken var liten… ungen sprang och snubblade… You do the math… Hur det var så drogs denne huligan obevekligt mot vår filt. Jag sa åt honom att försvinna… Min man sa åt honom att försvinna… Jag sa till hans mamma att hålla ordning på satungen…. Droppen kom när spindeln ramlade ur vid mina fötter…
Det fullkomligt brann i huvet på mig och jag reste mig och sa till min man: ”Nu jävlar ska ungjäveln döö!” Sa jag att det inte finns nån logik med fobier?? Jag har tidigare sagt att jag är tacksam för att min man är stark och kan brotta ner mig… Så även nu! Har tog packningen under ena armen och mig under den andra, stuvade in mig i bilen och for hem! Väl hemma fick jag veta av min käre make att det i Sverige är olagligt att slå ihjäl ungar, hur hemska de än är, och nu var det dags att ta tag i problemet… För så här kunde vi inte ha det. Lätt för honom att säga!! Men jag insåg till slut att det var dags och fick via min husläkare en remiss till vuxenpsyk på Mården. Där fanns det en kvinna som kunde hjälpa mig med mitt problem.
Kommer aldrig att glömma den första sittningen! Jag fick berätta om mitt problem och hur jag gruvade mig för att ens titta på stillbilder av spindlar… Än värre odjur i levandes livet…. Vet ni vad min första uppgift blev? Att rita en spindel! Japp! Simpelt kan ju tyckas, men det var inte det värsta! Min hemritade spindel skulle därefter döpas. Det första namn som dök upp var Tord. Have no idea why! Men inte heller det vållade särskilt stora problem… Bekymret kom när människan sa till mig att lägga Tord på benet! Jag tillbringade nog närmare fyrtio minuter med att försöka lägga papperslappen med en egenhändigt tecknad streckspindel på mitt ben. Tårarna sprutade, jag mådde fysiskt illa och jag hade nog en puls på 1050! Den eftermiddagen gick jag hemoch la mig. Jag sov tills morgonen efter!
Jag gick till denna människa en gång i veckan i ett halvår.. Vi gick från stillbilder via filmer, till döda spindlar för att avsluta med levande. Den sista gången jag gick därifrån hade jag en ganska stor historia med mig hem i en kryddburk. Makens min när jag vid hemkomsten tippade ut besten i handen var obetalbar! Den spindeln tillbringade sen sommaren i en blomkruka på bron. Jag brukade sitta och snacka lite med den när jag gick ut och rökte…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
