Jag upplever just nu den största orättvisan som finns.
Frågar du mig är jag en intelligent människa i mina bästa år. Mitt standardsvar på det mesta är ”Hur svårt kan det va?”. Jaa, det kan man ju fråga sig…
I höstas bestämde jag mig för att det var dags att avsluta min karriär som kommunanställd. Nio år på olika enheter fick räcka. Jag ville hitta ytterligare en verksamhet att lägga till i mitt lilla företag som jag drivit vid sidan av anställningen sedan 2007. En tjänstledighetsansökan lämnades in och godkändes och jag sökte in på CFL för några gymnasiekurser.
Matte, Svenska och Engelska blev ämnena jag valde. Kärnämnen, bra ämnen, ämnen jag kan ha nytta av i min planerade utbildning som startar hösten 2014. Matten läser jag på plats, de två andra ämnena är distanskurser. Tyckte det var smart att ta två distanskurser för att träna på min arbetsdisciplin, eftersom den tänkta högskoleutbildningen är på heldistans.
Det började ganska bra. Det var en kick att göra något helt annat, jag var dessutom mycket mer motiverad än jag någonsin var på gymnasiet. Fanns ju mycket annat som drog på den tiden…
Matten var svår, men jag fattade till slut och nu är det riktigt roligt! Engelskan och svenskan var lite knöligare, här skulle det skrivas. Uppsatser, nyhetsbevakningar, läsloggar och, bevare mig väl, analyser. Nu snackar vi svåra grejer!
Så här satt jag alltså här om kvällen och skulle analysera ett antal noveller. Några bra och några mindre bra… Då kommer dottern, tolv år, in och undrar varför jag pustar och stönar så. Jag kastar mig med liv och lust in i en vild utläggning om hur otroligt jobbigt det är att plugga. ”Du förstår inte hur svårt det är att analysera noveller, att hitta symboler och bilder och tolka författarens avsikt”, gapar jag. Hon slår sig ner vid min dator och bläddrar lite i mina papper och min lärobok, tittar sen upp på mig och säger: ”Det här är ingen konst mamma. Sånt här gör vi varje dag i skolan.” Den sved!
Sa jag att hon har A i svenska?
Sa jag att hon är tolv?
Nämnde jag den största orättvisan?