Ja, jag vet… jag har ju redan beskrivit min upplevelse i tre meningar på fejjan, men det går att utveckla berättelsen om man anstränger sig.
I typ 30 år har jag velat besöka Borgvattnets hemsökta prästgård. Mest för att jag nån gång läste att man fick ett diplom om man klarade en hel natt. Berättelser om folk som knappt klarat att gå in i huset och andra som lämnat hals över huvud mitt i natten triggade lite. Att jag åxå varit mörkrädd (läs spökrädd) i större delen av mitt liv triggade lite till. Det var egentligen inte förrän 2009, när vi flyttade till Forsbacka, som min mörkrädsla försvann helt.
Vänta lite…
Jag blev tvungen att ta fram miniräknaren för att se hur gammal jag var 2009… Det visade sig att jag varit spökrädd i 41 år.
Jag har aldrig varit rädd för att vara ute mitt i natten i mörkret, men inomhus! Fi fan, som Al Pitcher säger… Inomhus däremot! De e ju där dom är… spökena…
Jag hade svårt att sova själv ända upp i sjätte klass. Satan va rädd jag va att nån skulle få reda på att tuffingen sov med sina föräldrar…
Å skräckfilmer va inte att tänka på. När kompisarna kollade såna, satt jag i köket å spelade kort med deras föräldrar..
Men i Forsbacka har jag plöjt varenda skräckfilm som finns. Helst på natten, ensam, när Håcke jobbar och jag har svårt att sova.
Så i helgen fick jag då äntligen chansen att besöka stället. Fyra timmars bilfärd var ändå helt okej. Det var vackert i Borgvattnet, byn alltså. Låg vid en dalgång med en vidunderlig utsikt. Prästgården låg en bit längre upp i skogen.
Utsidan se ju lätt anskrämlig ut, som ett riktigt spökhus där fasaden kanske skulle behöva lite kärlek eller åtminstone färg. Men jag fattar att det inte görs, upplevelsen blir ju bättre av detta. Insidan är fantastisk. Visst, det finns sprickor i tapeter och målning, men det är inrett med vackra, gamla möbler och smart nog har ägarna byggt ett litet servicehus bredvid där det finns kök, matsal, toa och dusch.
Vi hade bokat det rosa rummet, det skulle enligt beskrivningen vara det lugnaste. Jag ville inte riskera att behöva sova i bilen… Två rum till var bokade så det kändes tryggt att inte vara helt ensamma med spökena.
Summa summarum kan väl sägas att medans de övriga boende tillbringade natten med att utreda spökerierna med diverse instrument, låg jag på min säng och la pussel på läsplattan. Somnade kanske ett eller två och sov bättre än jag gjort i hela mitt liv… Nu är jag hemma igen, nattvaken och bloggar kl 02:58. Det kan hända att jag med mina sömnsvårigheter kanske måste hyra ett rum däruppe en gång i månaden för att få åtminstone en natts god sömn per månad.
Det mest skrämmande som hände var en vit BMW på hemvägen som framfördes av en ensam man med märklig inställning till bilkörning. Första gången jag uppmärksammade honom var på en 50-sträcka. Jag hade hamnat bakom en traktor med släp å tänkte väl att den svänger säkert av snart. På en raksträcka med bra sikt, men kommande möten svishar det till utanför och där kommer galningen i minst hundra knyck, förbi mig och traktorn trots möte.
På en 100-sträcka strax efter kom vi ikapp honom, då var brådskan över. Jag kör gärna lite för fort på vägar över hundra så jag körde om. Såg inte till honom nåt mer förrän vi närmade oss Sundsvall och det blev 50 igen. Det verkar som att karln bara har ett läge på bilen… 100 km/h, för nu var det dags för vansinnesomkörningar igen. Den här gången i stadstrafik…
Väl på E4an kom vi ikapp honom igen… Han låg på hundra.. på 110-väg… Köper folk sina körkort på postorder??
Summeringen får ändå bli:
Jag skulle väldigt gärna vilja åka tillbaks, men då vill jag åka med släkt och vänner, hyra hela prästgården och bara vara. Umgås, spela spel och se om nåt händer. Inga instrument och inga utredningar. Eller kanske ännu hellre vandrarhemmet som sägs vara ännu mera hemsökt…