Det här med mor-dotter-relation är inte så lätt alla gånger… Speciellt inte om ridning är involverat. Det tror jag många ponnymorsor kan skriva under på. Antalet gånger ungen bett om hjälp och jag har kommit med en åsikt som slutat med världskrig är oräkneliga.

Likaså antalet gånger jag spänt ögonen i ungen och frågat om hon ska kliva av sin ponny och åka hem från tävlingen eller träningen. Det räcker oftast att jag gör så nuförtiden eftersom jag en gång för länge sen lyfte ner henne från Rambos rygg, lastade på ponnyn och åkte hem till Forsbacka innan hon hunnit fullfölja klubbtävlingen. Jag har väldigt svårt för unga ryttare som inte kan uppföra sig på tävling och träning. Ponny, föräldrar, funktionärer och medtävlande ska visas respekt. Punkt!
Jaa, jag skriver jag eftersom min man är av den blödigare sorten när det gäller dottern… Han berättar gärna hur VI inte accepterar dåligt uppförande från Linn, men vi är alla väldigt medvetna om vem det är i familjen som sätter ner foten… Han är svag för sin dotter, min man…

Anyhow…
Ungen och ponnyn träffade ju häromdagen en människa som äntligen lyckades nå fram och in i huvet på dem. Vet inte hur hon gjorde men helt plötsligt fanns det harmoni i ridningen och ponnyn var så fokuserad på sin ryttare att han inte ens märkte hur det slog i dörrarna och att en hopplektion pågick i andra delen av ridhuset. Märkligt! Har aldrig sett nåt liknande…

I helgen var det då dags för en två-dagars träning för Erik Berggren. Tänker inte gå in på hur det gick, det får ungen själv blogga om… Det jag däremot tänker ta upp är söndagens träning som inte började så bra…

Dessa helger är jätteroliga att ordna, men slitsamma. Tidiga mornar och sena kvällar, med träning, matlagning, cafeteria, skjuts av tränare och allmän uppstyrning. Men vi hjälps åt och vi gillar det! Så på söndagsmorgonen var ungen trött och låg. Trött p g a sen kväll och låg p g a tjafs med kompisar… Det syntes direkt i ridningen.

Pirre såg ut ungefär som när vi köpte honom…  Wobblande och ostadig, mycket korsgalopp och byten fram i varje mot varenda hinder… Allmänt tjommig alltså! Ungen var INTE nöjd! När det sen blev dags att hoppa bana och hon fick vara först, var misslyckandet ett faktum! För det är så på hoppträningar… den som hoppar först, hoppar lägst… Katastrof för en trettonåring med prestationsångest… Suck!

Så de hoppade, och han stannade och tjommade och wobblade och ungen lessnade… Då bestämde sig mamman för att med livet som insats försöka sig på ett snack… Ni vet ett sånt där som brukar sluta i världskrig… Sagt och gjort!

Jag pratade och pratade och pratade.. och ungen LYSSNADE! För första gången hörde hon verkligen vad jag sa och hon blev varken sur, arg eller lessen! Fatta känslan!! Jag gav henne de två alternativ som jag ansåg fanns och sa att nu måste du ta ett beslut, men hur du än beslutar så står jag bakom dig.

Om du väljer att låta trötthet och tjafs förstöra din träning så är det helt ok. Alla har dåliga dagar och det här kan faktiskt vara en av dina… Det är helt Ok. Men du kan åxå välja att släppa det här dåliga i en hög på ridhusgolvet och göra en runda med fullt fokus på Pirre. När rundan är klar kan du ju plocka upp tjafset från golvet igen!

Hon tog ett beslut och när hon skulle genomföra andra rundan på en högre höjd var det med ett helt annat fokus och självförtroende! Borta var den wobblande, korsgalopperande tjommen med den trötta ungen på ryggen och det var underbart för en ponnymamma att se.

För mamman var detta behållningen med hela helgen. Inte det att de kom runt en bana utan trassel, utan det faktum att jag idag lyckats kommunicera med dottern på ett sätt som gick fram och in utan att ett världskrig utbröt. I stället tog hon till sig varenda ord och hittade tillbaka till sitt fokus.

Mamman somnar lycklig och stolt ikväll!