Idag blev en dag i berg-och-dalbanans tecken…
Har ju en unge med stora förväntningar på sig själv… och sin ponny… Gudarna ska veta att hon även har humör! Vilket inte är alla förunnat att fått märka. Va glada för de ni!
Pappan å jag har länge vetat att det är förenat med livsfara att yttra fel saker i samband med framridning eller tävling… I vissa fall även på träning, faktiskt. Tror att det är dagsformen som avgör lite där… Den enda levande varelse som utan att riskera livhanken kan yttra nån enstaka kommentar är… Gugga – The Coach! Tyvärr har ju Gugga ett eget liv och kan omöjligt följa med på alla tävlingar vi bär iväg på… Även om det skulle behövas.
Dagen började så bra… vi åkte till stallet och släppte ut hästar… mockade och pysslade inför avfärd. Vi hann till och med fika lite innan det var dags för avfärd. Både unge och ponny var glada och taggade… Vi bestämde där vid fikabordet hur upplägget skulle va: Mamman skulle hålla käften så vida inte ungen bad om hjälp… Och OM ungen bad om hjälp så skulle svaret accepteras utan sura miner… Det lät ju i alla fall bra i teorin…
Fram kom vi.. och vi kollade på klubbkompisar som tävlade före Linn, livet kändes fortfarande på topp… Jag tänkte i mitt stilla sinne… Kan det flyta på så här smidigt..? Icke sa Nicke! Smällen kom när ungen på framridningen bad om hjälp, och den korkade mamman sa vad hon tyckte… DET var dumt! Svaret på frågan blev inte vad ungen förväntat sig och DÅ dök de förbannade hornen fram under hjälmen!
Jag tänker inte gå in nåt närmare på vad som hände eller vem som sa vad… Det har ni inte med att göra! Kontentan är i alla fall att mamman blev ledsen över ungens beteende, ungen lyckades ta sig runt en LC med fyra fel. (Och det ska hon vara väldigt glad åt, för han gick knappt fram!)
Tjafset fortsatte efter ritten och då bestämde sig mamman för att göra verklighet av det hot som hon så många gånger framfört men aldrig verkställt… Ungen ströks i nästa klass och även morgondagens klasser och vi åkte hem. Kan nån förstå hur ont det gör i mammahjärtat och utsätta sin älskade unge för detta??
Så nu har ungen tävlingsförbud på sin ponny. Hon är anmäld till Söderhamnshoppet på Wilmer nästa helg och hon har lovat att rida en kompis ponny i Ljusdal helgen därpå. Jag har sagt att hon får ta en helg i taget och när hon visat att hon kan ändra sitt beteende mot oss, då får hon tävla sin ponny igen.
Jag vet att vi inte är ensamma om detta… efter att ha pratat med ett antal ponnymammor på tävlingen idag har jag insett att många går igenom värre saker än detta på tävlingsplatser med sina döttrar… Men ska det behöva vara så?? Vi vill ju att det ska vara roligt att åka på tävlingar… Let’s face it! Det är ju inte Grand Prix-nivå vi rör oss i.. Jag som började rida i vuxen ålder har alltid hört att ponnytiden är den bästa tiden man kan ha som ryttare… Men ska det vara så här är jag tveksam…